Det är dags att sluta ignorera matens stora samhällskostnader
Här skriver våra forskare lite friare reflekterande texter utifrån sitt arbete och sin forskning. Eventuella åsikter som skribenten uttrycker är skribentens egna.
Våren 2025 gav jag en grupp duktiga studenter ifrån Chalmers civilingenjörsprogram Globala system i uppdrag att uppskatta de samhälleliga kostnaderna av svenskarnas matkonsumtion. Det handlar om det som på ekonomspråk kallas externaliteter: kostnader för miljöpåverkan och ohälsa som orsakas av matkonsumtionen, men som varken producenter eller konsumenter betalar för, utan som drabbar oss alla i form av exempelvis klimatförändringar och ökade sjukvårdskostnader. Studenterna uppskattade dessa samhälleliga kostnader till drygt 300 miljarder kronor per år. Det är nästan lika mycket som hushållen själva lägger på sina matinköp årligen.
Även om det finns stora osäkerheter i dessa uppskattningar (till exempel så ingår inte miljökostnaderna för påverkan på biologisk mångfald eftersom dessa är svåra att kvantifiera, både naturvetenskapligt och ekonomiskt), så är de i linje med tidigare uppskattningar för andra länder. Inför FNs toppmöte om hållbara livsmedelssystem 2021 så uppskattade forskare de globala kostnaderna för miljö- och hälsomässigt ohållbar matkonsumtion till hisnande 20 biljoner dollar årligen.
För att sätta de uppskattade kostnaderna för svensk matkonsumtion i perspektiv kan man jämföra med andra samhällskostnader. År 1997, när regeringen la fram nollvisionen för trafiken, så uppgick de årliga samhällskostnaderna för skadade och dödade i trafiken till cirka 24 miljarder kronor (omräknat till dagens pengavärde). Alkoholkonsumtionen uppskattas kosta samhället dryga 100 miljarder kronor per år, i form av vård, produktionsbortfall, kriminalitet och minskad livskvalitet. Och kostnaderna för ett av de mest debatterade samhällsproblemen under senare år, gängkriminaliteten, uppskattas också till dryga 300 miljarder kronor, men under en 15-årsperiod.
Men, invänder kanske du, gängkriminaliteten, alkoholrelaterad brottslighet och trafikskadorna drabbar ju andra, oskyldiga individer i samhället. Inte kan väl det jämföras med samhällskostnaderna för matkonsumtionen, som i stor utsträckning drabbar konsumenter som själva valt vad de äter?
Jämförelsen är dock inte så konstig som den först kan tyckas. För det första så betalar vi alla en del av kostnaderna för en ohälsosam diet – som utgör dryga tre-fjärdedelar av de 300 miljarderna per år – dels genom förlorad produktion och skatteintäkter på grund av sjukfrånvaro och förtida död, dels för att vi behöver betala för ökande sjukvårdskostnader. Till det kan läggas all den oro och lidande hos anhöriga till personer vars matvanor bidragit till ohälsa i form av hjärt-kärlsjukdomar, diabetes och cancer.
Den kvarvarande knappa fjärdedelen av de 300 miljarderna i årliga samhällskostnader utgörs av klassiska externaliteter kopplade till produktionen av den mat vi konsumerar: utsläpp av växthusgaser som orsakar klimatförändringar, kväveläckage som bidrar till övergödningen av Östersjön och andra vattendrag, användning av kemiska bekämpningsmedel, luftföroreningar, och antibiotikaanvändning i animalieproduktionen som bidrar till antibiotikaresistens. Vissa av dessa kostnader påverkar lokalt och nationellt, i Sverige, medan andra slår globalt. Till exempel så uppskattas 75–97% av användningen av bekämpningsmedel för svensk matkonsumtion ske i andra länder. Pesticidanvändningen leder till ökad risk för cancer, Parkinson och Alzheimers, fosterskador och inte minst akuta förgiftningssymptom hos människor som utsätts för dem, framför allt i fattiga länder i Asien och Afrika. Även de klimatförändringar som vår matkonsumtion orsakar drabbar världens fattiga och redan mest utsatta hårdast.
För det andra överskattar vi den fria viljans betydelse för våra matval: Vad vi väljer att äta styrs av en lång rad faktorer, både individuella och sociala, men marknadsföring av ohälsosam mat och utformningen av vår matmiljön – vilken mat som är enkelt tillgänglig för oss – är två externa faktorer som vi själva inte kan styra och som har stor påverkan på vad vi äter. Till exempel så uppger över 40% av de unga vuxna i Sverige att de inte har tillgång till hälsosamma lunchalternativ till överkomligt pris i närheten av deras studie-eller arbetsplats. I samma undersökning säger nära en tredjedel av svenskarna att de skulle vilja, men inte har råd att äta den mängd frukt och grönt som rekommenderas för en hälsosam kost. Så ohälsosamma och ohållbara matvanor kan knappast skyllas enbart på konsumenterna själva.
Så hur reagerar beslutsfattare och opinionsbildare på de återkommande rapporterna om matens enorma samhälleliga kostnader, som alltså vida överstiger kostnaderna för trafikolyckor, alkoholkonsumtion och gängvåld. Reaktionerna på den uppdaterade EAT-Lancet-rapporten som lanserades i Stockholm hösten 2025 är illustrativa: Istället för att välkomna analysen av hur vi kan äta mer hälsosamt och hållbart och hur stora samhällsekonomiska vinster det skulle ge, så ifrågasattes rapportens rekommendationer. Framför allt vad gäller tanken att politiken skulle kunna användas för att påverka vad folk äter.
I panelen på P1s Godmorgon Världens så menade Peter Wennblad, ledarskribent på Svenska Dagbladet, att rapportens förslag på minskad köttkonsumtion var ett uttryck för att ”forskarna befinner sig på lite för höga sfärer när man tror att man kan omsätta sina ganska generella slutsatser till nitty-gritty-politik”. Hans ledarskribentkollega Mattias Svensson manade till motstånd mot en ”självutnämnd expertis” som ”går i armkrok med politiker och myndigheter för att i varje detalj styra och korrigera hur vi lever”. Och den ansvarige ministern, Peter Kullgren, skrev på sociala medier att rapporten ”utgår helt och hållet från ett uppifrån-och-ner perspektiv” och konstaterade att han minsann skulle fortsätta äta svenskt kött utan dåligt samvete. Något som knappast ledde till mothugg från andra politiker. För i frågan om politiken ska försöka styra matkonsumtionen verkar det råda politisk borgfred, just utifrån argumentet att de som drabbas av dietrelaterade sjukdomar ju valt det själva.
Att skylla problemen på de som drabbas skulle vara helt otänkbart på andra områden. Kan ni tänka er en politiker som säger att vi inte behöver göra något åt trafikolyckorna för att folk väljer ju själva om de vill sätta sig i en bil eller inte, eller att människor i utsatta områden helt enkelt kan flytta om de vill komma undan skjutningar och sprängningar?
Men det som kanske upprör mig mest i hur diskussionen kring matens miljö- och hälsokostnader skiljer sig ifrån andra samhällsproblem är just anklagelsen om att vi forskare saknar kontakt med verkligenheten och att idén om politiken har ett ansvar för vad vi äter baseras på ett elitistiskt von oben-perspektiv. Är de politiker och opinionsbildare som ger uttryck för detta helt blinda för det stora mänskliga lidande som en ohälsosam och ohållbar matkonsumtion skapar, ofta för samhällets minst resursstarka? Visst, vi är inte ännu i ett läge som i skotska Glasgow, där medellivslängden i vissa utsatta områden är så låg som 54 år, delvis på grund av just bristande tillgång på hälsosam mat. Men så mycket som var fjärde svensk riskerar idag att dö i förtid på grund av sina matvanor. Vi har alla en syster eller bror, en förälder eller barn som redan har eller kommer att drabbas av matrelaterad ohälsa.
För att göra det konkret: uppskattningar ifrån Institute for Health Metrics Evaluation (IHME) vid Hans Roslings center för folkhälsa i Seattle, USA, visar att dietrelaterad ohälsa redan idag leder till förlusten av nära 250 000 kvalitetsjusterade levnadsår i Sverige. Det är över 2 miljarder förlorade timmar. Det är nog många med mig som skulle vara beredda att ge upp mycket för att få de timmarna med en frisk vän eller familjemedlem tillbaka.
Faktum är att politikernas kompakta ovilja att ta ansvar i matfrågan inte speglas hos befolkningen i stort, eller ens för den delen hos näringslivet. Flertalet vetenskapliga studier har visat på att om de utformas på rätt sätt så finns det en bred acceptans för politiska styrmedel för mer hållbar och hälsosam matkonsumtion, så även i Sverige. Och i mars 2025 efterfrågade 25 företrädare för svensk livsmedelsindustri i en debattartikel politiskt ledarskap för att vända trenden med matrelaterad ohälsa just med argumentet att ”[a]nsvaret att göra sunda val kan inte ligga enbart på individen”. Och det finns en färdig verktygslåda av olika typer av styrmedel som vi vet tillsammans kan styra mot en mer hållbar matkonsumtion. Det behöver inte ens kosta mer för konsumenterna. Styrmedel för en mer hållbar matkonsumtion är egentligen inte mer konstigt än att beskatta tobak, begränsa marknadsföringen av alkohol, eller kräva att folk använder bilbälte.
Så Sveriges politiker, vad väntar ni på? Är det något jag önskar mig i jul så är det modiga politiker som ser det stora slöseri med mänskligt liv som våra nuvarande matvanor orsakar och – för att parafrasera Mattias Svensson – krokar arm, inte bara med myndigheter och forskare, men också med industrin, detaljhandeln och Sveriges konsumenter för att gemensamt ta fram förslag för en effektiv och ansvarsfull matpolitik!
Läs även:
När viljan finns men besluten uteblir – om obecitas bland unga
