Försörjningsförmåga och livsmedelsberedskap i Sverige – En regional utmaning
Det här är den andra och sista delen av två bloggtexter på temat Sveriges livsmedelsberedskap och försörjningsförmåga. Vi rekommenderar att du läser den första delen som publicerades den 12 mars innan du läser denna.
I den första delen diskuterade vi vad livsmedelsförsörjning kan innebära och presenterade ett sätt att analysera försörjningsgraden med avseende på protein. Nästa steg är att se på hur produktionen skiljer sig över landet och hur den distribueras till olika användningsområden samt vad det innebär för vår försörjningsförmåga. Figuren nedan visar resultaten från beräkningarna. Enheten utgörs av antalet människor som kan födas på den mängd potentiellt ätbart protein som antingen produceras eller förloras i de olika stegen.
Om vi börjar längst till vänster i figuren, på de svenska åkrarna, innehåller de skördade grödorna ätbart protein som skulle kunna tillgodose behovet hos 18 miljoner människor. Främst är detta i form av spannmål som odlas på stora arealer och har ett proteininnehåll omkring 10-12 procent. Som syns i kartan ovanför stapeln är denna produktion koncentrerad till slättbygderna medan många regioner i skogsbygderna och norra Sverige har en betydligt lägre produktion direkt från åkern. Detta beror på att stora delar av åkermarken utanför slättbygderna idag används för att odla vall som foder till nötkreatur, hästar och får.
I nästa steg räknar vi bort den del av skörden som behövs för att täcka utsädet nästföljande år. Detta motsvarar proteinbehovet hos ca 0,6 miljoner människor. Därefter används en stor del av de odlade grödorna (spannmål, balj- och oljeväxter) som foder till djur. Detta motsvarar 7 miljoner människors proteinbehov. Men, i gengäld får vi animalieprodukter i form av kött, mjölk och ägg som kan täcka 9 miljoner människors proteinbehov. Att vi inom Sveriges gränser får ut mer protein i animalieprodukter är vad som finns återfinns i de svenska fodergrödorna beror dels på att vi importerar en stor mängd potentiellt ätbart protein som foder (blekrosa stapel), men också att en betydande del av djurens proteinintag består i sådant som vi inte räknat med som ätbart här. Detta inkluderar vallfoder och olika biprodukter som exempelvis skal och kli från spannmålskvarnar, rapsmjöl från oljeframställning och drank från etanolproduktionen. Om proteinet i dessa foderråvaror hade inkluderats skulle animalieproduktionens proteinanvändning bli flera gånger högre.
Det skiljer sig betydligt mellan olika djurslag vad gäller deras nettobidrag till proteinförsörjningen vilket visas i den infällda figuren. Vi ser där att nötkreaturen ger ett nettobidrag till mängden ätbart protein då deras foder till stora delar består av vallfoder som inte räknas som ätbart för människor, medan grisarna ger en nettoförlust. Fågelproduktionen innebär också en nettoförlust och är beroende av en förhållandevis stor proteinimport.
Har vi tillräckligt med ätbart protein?
Efter att vi tagit hänsyn till animalieproduktionen har vi tillräckligt med ätbart protein för att försörja 20 miljoner människors behov, vilket är nästan dubbelt så många som idag bor i Sverige. Hela produktionen går dock inte direkt till livsmedelskonsumtion i Sverige. En betydande del av grödorna (speciellt spannmålen) går till industri- och energiändamål (här främst etanolproduktion) och en ytterligare större andel går på export. Vi har även viss export av animalieprodukter, främst mjölkpulver. Totalt summerar dessa flöden till 8 miljoner människors proteinbehov.
När vi dragit från dessa användningsområden har vi kvar den del av det ätbara proteinet som idag finns tillgänglig för svensk livsmedelsförsörjning. Det motsvarar proteinbehovet hos ca 12 miljoner människor. Här inkluderas dock inga förluster i förädlingskedjan, så innan detta protein kommer människor till gagn har en del förlorats längs vägen.
Om vi jämför kartorna ovanför staplarna för de skördade grödorna respektive vad som tillslut finns tillgängligt för konsumtion kan vi se att animalieproduktionen bidrar till att sprida ut produktionen över Sverige, även om södra Sverige och slättbygderna fortfarande bidrar med betydligt mer produktion än de nordligare delarna av landet.
Animalieproduktionen i skogsbygderna och norra Sverige baseras dock delvis på foder från de mer produktiva slättbygderna och från utlandet. Detta betyder att även om animalieproduktionen är lokaliserad till en viss region så är den i dagsläget beroende av foder utifrån. För att svara på den sista frågan om försörjningsgraden i olika delar av landet beräknade vi därför nettoproduktionen av ätbart protein i varje region och delade denna på den lokala befolkningens proteinbehov, enligt ekvationen i figuren nedan. I dessa beräkningar har vi alltså inte tagit med exporten och användningen för industri med motiveringen att dessa flöden skulle kunna styras om till användning för livsmedel om ett behov finns.
Som syns i figuren, varierar försörjningsgraden stort över landet. Många regioner i slättbygderna samt Öland och Gotland har en försörjningsgrad som överstiger 500 % medan försörjningsgraden i stora delar av norra Sverige, skogsbygderna och tätortsregionerna runt Stockholm och Göteborg understiger 50 %. I de södra delarna av landet är avstånden ofta förhållandevis korta till regioner där det finns ett överskott, medan det för norra Sverige behövs längre transporter. Kartan ger dock en delvis missvisande bild då flera stora regioner med låg försörjningsgrad har få invånare. Totalt sett bor 36 % av Sveriges befolkning i en region med en försörjningsgrad över 100 % och exkluderas Stockholmsregionen stiger denna siffra till 46 % av befolkningen.
Sveriges försörjningsgrad för protein är god
Sammantaget visar denna analys att försörjningsgraden för protein i Sverige som helhet är god om man räknar med att spannmål som idag används för energi eller exporteras skulle kunna tillgängliggöras för livsmedelsproduktion i Sverige om behov skulle finnas. Situationen skiljer sig dock stort över landet, mycket beroende på en stark koncentration av växtodlingen till slättbygderna.
Men, även om denna analys ger en annan bild av Sveriges försörjningsförmåga än att ”varannan tugga är importerad” saknas flera viktiga pusselbitar. Den viktigaste kanske är det svenska lantbrukets beroende av importerade insatsmedel. Den övervägande majoriteten av Sveriges växtodling baseras på importerat konstgödsel som vi inte har någon betydande produktion av i Sverige. Och även när det gäller bränsle, bekämpningsmedel, visst utsäde och djurmaterial samt jordbruksmaskiner, reservdelar och smörjolja är vi beroende av import. Försörjningsförmågan är också beroende av en fungerande infrastruktur för lagring, förädling och distribution. Det är alltså viktigt att komma ihåg att försörjningsförmåga handlar om mycket mer än bara mängden producerad mat. En ökad livsmedelsberedskap kräver därför inte bara att vi producerar mer mat inom landets gränser, utan också att vi säkerställer tillgången på de resurser som jordbruket är beroende av och stärker de system som gör det möjligt att omvandla råvaror till livsmedel.
Framtida satsningar på livsmedelsberedskap bör därför inte enbart fokusera på hur stor andel av maten vi konsumerar som är producerad i Sverige, utan också på hur robust och motståndskraftigt hela det svenska livsmedelssystemet är i tider av kris och osäkerhet.
