I tider av kris – hur håller vi kursen mot hållbar mat?

Den samlade vetenskapliga evidensen är tydlig: vi behöver minska halten av växthusgaser i atmosfären för att hantera klimatfrågan och vi måste vidta åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden. Samhället behöver ställas om, transformeras till ett system som är hållbart. Produktionen och konsumtion av livsmedel utgör inga undantag. Tvärtom faktiskt: ett hållbart livsmedelssystem lyfts många gånger fram som en förutsättning för att klara omställningen av hela samhället.

Livsmedel kopplar till FN:s samtliga hållbarhetsmål. Så centralt är det vilka livsmedel vi väljer att producera och äta. Det svenska lantbruket lyfts ofta fram för sina miljömässiga fördelar. Samtidigt finns problem som måste hanteras. Negativ inverkan på biologisk mångfald är exempel, liksom lönsamhetsproblem. Och sektorn är fortfarande beroende av insatsvaror med fossilt ursprung som diesel och konstgödsel, vilka bidrar till utsläpp av växthusgaser. Vidare är matkonsumtionen i Sverige i dagsläget varken hälsosam eller hållbar. Vi behöver till exempel öka intaget av fibrer, frukt och grönt, baljväxter och nötter, och samtidigt minska intaget av rött kött, mjölkprodukter och socker. Vi tappar också efter när det gäller konsumtion av ekologiska livsmedelsprodukter jämfört med många andra länder.

I en stabil omvärld kan vi tänka oss en planerad och stabil hållbarhetsomställning, där vi håller en tydlig kursriktning. Men efter Rysslands invasion av Ukraina är det geopolitiska läget förändrat. Förutom det mänskliga lidandet i krigens spår har försörjningskartan för livsmedel och insatsvaror till livsmedelsproduktionen ritats om. Världens kornbod är inte öppen längre. Risken för brist på livsmedel globalt, särskilt i utsatta delar av världen, är påtaglig. I Sverige märker vi av stigande priser liksom brist på vissa råvaror i livsmedelsproduktionen. Kostnadsökningar i producentled leder till stigande priser på livsmedel. Förutom ökade livsmedelspriser möter de flesta svenskar dessutom ökade kostnader för el, och drivmedel och även ökade boendekostnader kopplat till stigande räntor. Hur kommer denna situation totalt sett att påverka den svenska livsmedelskonsumtionen? Blir det lättare eller än mer utmanande att uppnå en hållbar och hälsosam livsmedelskonsumtion?

I tider av kris – dubbla kriser som vi nu upplever – hur kan vi hålla kursen och hantera dem samtidigt? Och ska vi ens tänka på kris som ett undantagstillstånd, ett avsteg från en normal, stabil omvärld? Eller är olika typer av kris vårt normaltillstånd? En utgångspunkt är att vi behöver kombinera strategier för omställning till hållbarhet med strategier för beredskap och resiliens. Dessa två strategiområden kan inte hanteras separat. Utvecklingen kopplad till kriget i Ukraina har tydligt visat hur sammankopplade försörjningsvägarna är när det gäller insatsvaror till lantbruket och till livsmedelsproduktionen i stort. Internationell handel ger möjlighet till specialisering och diversitet vilket gynnat utvecklingen, särskilt i tider av stabilitet. I tider av kris visar sammankopplingen på vår sårbarhet. Förbättrad beredskap och resiliens behövs för att livsmedelssystemet, både här hemma och globalt, ska bli mer motståndskraftigt mot störningar. Och när vi bygger beredskap och resiliens är det viktigt att vi gör det på ett sådant sätt att det inte motverkar omställningen till hållbarhet. Tvärtom behöver anpassningen till bättre motståndskraft mot störningar göras på ett sådant sätt att systemet samtidigt blir mer hållbart. Ingen är betjänt av att beredskap och resiliens skapas för ohållbara system.

Ingen är betjänt av att beredskap och resiliens skapas för ohållbara system.

Policy utgör en typ av verktyg för att stödja omställning. I termer av konkreta policyförslag kan man exempelvis tänka sig att de stödpaket som betalas ut till matproducenter under krisen är betingade av någon form av motprestation, en förändring eller omställning som ligger i linje med mera hållbara produktionsmetoder. I en tid där konsumenter har en mer begränsad budget kan det vara än viktigare att hållbarhetskraven och hälsokraven på de offentliga måltiderna höjs. Att arbeta med prisverktyg där vissa livsmedel eller insatsvaror blir relativt dyrare kan uppfattas som svårt eller snudd på omöjligt i en tid som denna, men då är det viktigt att komma ihåg att en förändring i relativpriser kan ske genom att de varor man vill premiera subventioneras. Detta är bara några få förslag och de kan vara mer eller mindre enkla att omsätta i praktiken. Men de illustrerar att det finns möjligheter att tänka mer långsiktigt – och att vi behöver öppna våra ögon för dessa möjligheter.