Vem har makten över maten? Mistra Food Futures i panelsamtal under Almedalen
Vem har egentligen makten över maten och vem bär ansvaret för att göra livsmedelssystemet mer hållbart? Det var en av huvudfrågorna när Helena Robling från Mistra Food Futures medverkade i panelsamtalet Vem har makten över maten? under Almedalsveckan. Samtalet arrangerades av Oatly och tog sin utgångspunkt i rapporten Matmakten, som undersöker vilka aktörer konsumenter lyssnar på, har förtroende för och anser bär störst ansvar för maten vi äter.
Under samtalet lyfte Helena Robling resultat från en studie genomförd inom Mistra Food Futures om hur ansvar för hållbarhetsomställningen uppfattas av olika aktörer i det svenska livsmedelssystemet. Studien visar att hållbarhetsprofessionella i första hand pekar ut politiker och andra reglerande aktörer som de som har störst ansvar för att driva omställningen.
Politiker anses ha störst kapacitet att påverka utvecklingen genom att sätta gemensamma spelregler. Även om flera aktörer tillskriver den egna och liknande organisationer mycket ansvar, är det politiker som har mest ansvar och därmed förväntas agera, sa Helena Robling.
Samtidigt visar resultaten att synen på ansvar skiljer sig mellan områden. Lantbrukare anses exempelvis ha mest ansvar för djurvälfärd, medan konsumenter tillskrivs mest ansvar för hälsosam matkonsumtion.
Hälsosam matkonsumtion är det mest polariserade området, där konsumenter, politiker och handeln tillskrivs nästan lika mycket ansvar. För klimatfrågan är det å andra sidan tydligt att samtliga aktörer anser politiker ha det mesta ansvaret att agera för en hållbar omställning, enligt Helena Robling.
Diskussionen knöt an till de utmaningar som det svenska livsmedelssystemet står inför i en tid präglad av klimatförändringar, geopolitisk osäkerhet och ökade krav på beredskap. Ett centralt budskap från samtalet var att omställningen till ett mer hållbart och motståndskraftigt livsmedelssystem kräver samverkan mellan många aktörer, men också en tydligare samsyn kring ansvarsfördelningen. När ansvaret uppfattas som tydligt ökar möjligheterna till samordnade insatser, medan oenighet om vem som ska göra vad riskerar att bromsa omställningen.
