Q & A om hållbar livsmedelsberedskap

Krislägen synliggör de globala livsmedelssystemens sårbarhet

Säker tillgång till hälsosamma livsmedel i tillräcklig mängd är en grundläggande mänsklig rättighet. I Sverige har förutsättningarna för att säkra livsmedelsförsörjningen genom både inhemsk produktion och internationell handel länge varit goda och stabila, vilket har gjort livsmedelsberedskap till ett mindre prioriterat område.

Samtidigt är livsmedelssystemen globalt sårbara vid kriser. Erfarenheter från Covid-19, extremväder som torka och översvämningar, samt det förändrade geopolitiska läget kopplat till Rysslands invasion av Ukraina, har ökat och tydliggjort denna sårbarhet. Utvecklingen har visat hur starkt sammanlänkade försörjningsvägarna är, både när det gäller insatsvaror till lantbruket och livsmedelsproduktionen i stort.

Utan ett fungerande jordbruk har vi ingen trygg livsmedelsförsörjning. Utan ett fungerande ekosystem har vi inget jordbruk. Därför måste klimat, jordbruk och miljö ses som en sammanhängande helhet. Det är först när vi tar det sambandet på allvar som vi kan bygga ett hållbart och motståndskraftigt livsmedelssystem för framtiden. En satsning på ett klimatresilient jordbruk är helt nödvändigt för att vi fortsatt ska ha mat att ställa fram på bordet.

Sverige har utmärkta förutsättningar att producera mat av hög kvalitet. Vi har bördiga jordar, god tillgång till vatten och har redan tagit viktiga steg i den gröna omställningen. Genom att vidareutveckla vår produktion kan vi inte bara försörja den inhemska marknaden utan också bidra till den globala livsmedelsförsörjningen.

I Sverige kommer cirka 15 % av utsläppen från jordbruket. Svensk konsumtion av mat överskrider fem av sex planetära gränser om de skalas ner per capita. Att hantera hållbarhetsutmaningarna inom livsmedelssystemen samtidigt som alla får tillgång till tillräckliga mängder av säkra och hälsosamma livsmedel är en omfattande uppgift som kräver förändringar i såväl produktionssätt som konsumtionsmönster.

Vi behöver komplettera kortsiktiga lösningar med långsiktiga strategier

Beredskap i livsmedelssystemet handlar ofta om att hantera störningar på kort sikt, till exempel genom lagerhållning av insatsvaror och färdiga produkter. Lager kan klara tillfälliga avbrott, men ett resilient system är förberett för att både stå emot, anpassa sig till och om nödvändigt omorganisera verksamheten för att fungera på ett nytt sätt, samtidigt som leveranserna upprätthålls. Forskningen identifierar tre centrala delar av resiliens som gäller för lantbruket och hela livsmedelssystemet:

Robusthet: Kapacitet att stå emot störningar. Lagerhållning är ett exempel.

Anpassningsbarhet: Förmåga att hantera störningar genom alternativa försörjningsvägar, insatsvaror eller produktionsinriktningar. Detta stöds av diversifierade system – olika grödor, djurslag, produktionsmetoder och processer – som sprider risker.

Transformation: Detta handlar om ett system som är flexibelt och har kapacitet att anpassa sig, med förmåga att omorganisera verksamheten och producera på nya sätt när tidigare metoder inte längre fungerar, samtidigt som systemet fortsätter leverera hälsosamma livsmedel i tillräcklig mängd.

Vad menas med “resiliens” i livsmedelssystemet?

Resiliens är systemets förmåga att stå emot och återhämta sig från störningar. Ett resilient livsmedelssystem klarar sig även om handelsvägar bryts, skördar slår fel eller energi saknas. Ett system som bygger på resiliens är förberett för att stå emot störningar, att anpassa sig till störningarna samt vara tillräckligt flexibelt för att kunna ställa om och fungera på ett helt nytt sätt, samtidigt som det fortsätter leverera mat även om de vanliga leveranskedjorna störs.

Vad menas med livsmedelsberedskap?

Tillgång till mat är en del av samhällets grundläggande trygghet och en mänsklig rättighet. Livsmedelsberedskap handlar om att säkerställa att människor har tillgång till tillräckligt med hälsosam mat – även vid kriser som krig, pandemier, torka eller störningar i handeln.

Vad menas med hållbar livsmedelsberedskap?

Om vi bygger beredskap utan att ta hänsyn till miljö och resursanvändning riskerar vi att skapa stora långsiktiga problem, som förstörd mark, vattenbrist och förlorad biologisk mångfald. Jordbrukets förmåga att producera mat är helt beroende av både naturresurser och ekosystemtjänster – naturliga funktioner som gör odling möjlig. Hit hör exempelvis pollinatörer som bin, som säkerställer att frukt och bär utvecklas, och friska jordar som låter grödor växa. När klimatet och den omgivande miljön förändras rubbas dessa centrala processer, vilket i sin tur skapar betydande utmaningar för jordbruket.

Ett livsmedelssystem kan därför bara vara robust om det samtidigt är miljömässigt och socialt hållbart. Att försöka stärka livsmedelsberedskapen utan att samtidigt ställa om mot hållbarhet riskerar att leda till ineffektiva lösningar, där investeringar inte stödjer både beredskap och långsiktig hållbarhet. Resultatet kan bli resursslöseri och höga kostnader. Om lager, teknik eller infrastruktur utvecklas utan ett hållbarhetsperspektiv finns dessutom risken att vi låser fast oss i gamla, resurskrävande strukturer som inte klarar framtidens utmaningar.

Konkreta exempel på hur hållbarhet och beredskap kan gå hand i hand

Hållbarhetsomställning och beredskap kan verkligen stärka varandra, och kunskapen för att skapa hållbar beredskap finns redan nu. Inom forskningsprogrammet Mistra Food Futures har vi studerat ett tjugotal åtgärder som kan minska lantbrukets klimatpåverkan, och flera av dem visar sig samtidigt stärka jordbrukets motståndskraft – särskilt mot störningar i leveranskedjor till följd av ökade geopolitiska spänningar. Några exempel:

Ett fossilfritt jordbruk och en fossilfri livsmedelskedja: Ett exempel är elektriska traktorer. Dessa bidrar till stor klimatnytta och kan drivas med el som produceras av sol- och vindkraft på gården, oberoende av om den nationella eldistributionen fungerar eller inte. De kan också drivas med svensk el även om de internationella handels- och logistiksystemen av någon anledning skulle sluta fungera. Tekniken för att ställa om till ett fossilfritt lantbruk finns redan, men för att påskynda omställningen krävs både politiska styrmedel och finansiella resurser. Samtidigt räcker det inte att enbart jordbruket förändras. Hela livsmedelskedjan – från förädling och förpackningar till transporter – behöver också bli fossilfri för att omställningen ska bli fullt ut effektiv och hållbar.
Genomtänkta växtföljder och odling av mellangrödor (ex. klöver, havre, raps, kålrot) – som förbättrar odlingsjordarna och minskar behovet av mineralgödsel och bekämpningsmedel skapar både motståndskraft mot störningar och minskad miljöpåverkan samt ger råvara till biogas.
Då vi går ett varmare, blötare och torrare klimat till mötes behöver även bevattningskapaciteten förstärkas och dräneringen förbättras för att hantera extremväder.
Cirka tre fjärdedelar av den svenska åkerarealen används idag för att producera fodergrödor. Att djur utfodras med grödor som vi människor kan äta direkt är ett ineffektivt nyttjande av naturresurser. Framtidens animaliska livsmedel behöver produceras i system som använder råvaror som människor inte kan eller vill äta, till exempel gräs från betesmarker, vall (gräs och klöver) och restprodukter från livsmedelsindustrin, istället för importerade foderråvaror som soja. Vallfoder kan odlas lokalt och är väl anpassat till svenska klimatförhållanden.
Produktion av fett med hjälp av jästsvampar som växer på halm eller trä. Fettet kan användas som råvara för biodieselproduktion så att vi blir mindre beroende av importerad diesel, men kan också användas till att byta ut rapsoljan i exempelvis fiskfoder.

Vad förenar alla dessa exempel?

De visar att samma åtgärder som minskar klimatpåverkan också kan göra livsmedelssystemet mer motståndskraftigt mot kriser. Det handlar om att kombinera miljönytta med ökad självförsörjning, flexibilitet och teknisk innovation.

Hur påverkar ett instabilt klimat våra möjligheter att producera mat?

För att jordbruket ska kunna producera mat är det helt beroende av miljön, naturresurser och av ekosystemtjänster – naturliga funktioner som hjälper oss att odla, exempelvis pollinatörer som bin vilka ser till att frukt och bär utvecklas samt friska jordar som gör att grödor kan växa. Men när klimatet förändras rubbas de här viktiga processerna.

Sambandet är tydligt, när klimatet är stabilt kan jordbruket producera mat i förutsägbara mängder. Det ger trygga leveranser och förutsättningar för stabila priser. Men om klimatet blir mer extremt och oförutsägbart, hotas både tillgången på mat och ekonomisk stabilitet, vilket kommer att vara kännbart för varje producent, i varje hushåll, nationellt, i Europa och globalt.

En satsning på ett klimatresilient jordbruk är helt nödvändigt för att vi fortsatt ska ha mat att ställa fram på bordet. Om vi förstod hur starkt maten på våra tallrikar är kopplade till klimatförändringarna så skulle vi troligtvis agera både annorlunda och snabbare. För att trygga framtidens matförsörjning måste vi investera i ett jordbruk som klarar av ett förändrat klimat – det vi kallar ett resilient jordbruk. Det kan handla om att utveckla nya odlingsmetoder, bevara jordens bördighet, skydda vattenresurser och stärka biologisk mångfald.

Varför är det viktigt med ett systemperspektiv?

Inom forskningsprogrammet Mistra Food Futures betonar vi vikten av att beakta flera olika perspektiv samtidigt för att förstå hur en omställning till ett hållbart och resilient livsmedelssystem kan ske. Ett exempel på detta är att betrakta livsmedelsberedskap och hållbarhet som sammanlänkade politikområden, vilket kan leda till en mer sammanhållen strategi för omställning och samtidigt öppna möjligheter för offentliga investeringar som stärker båda dessa områden.

Programmets design bygger på insikten om livsmedelssystemets komplexitet och behovet av att undersöka både naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga perspektiv. Natur, ekosystem, konsumenter, producenter, ekonomiska system, policy och framtid är alla avgörande delar av denna komplexa helhet. Det krävs både tvärvetenskaplig och transdisciplinär forskning, samt samverkan över ämnesgränser och organisatoriska barriärer.

Att beakta och ta hänsyn till flera perspektiv samtidigt är avgörande för att hitta lösningar som både är effektiva och hållbara. Makthavare, branscher och medborgare har alla en viktig roll i att tänka systemövergripande och identifiera både målkonflikter och möjliga synergieffekter. När budskap förenklas för mycket leder det ofta till förenklade problemformuleringar – och därmed till lösningar som riskerar att bli felriktade eller otillräckliga.

Vilka utmaningar står det svenska livsmedelssystemet inför?

Livsmedelssystemet står inför två stora utmaningar, 1. att bli mer hållbart och 2. att stärka livsmedelsberedskapen. Båda kräver omfattande investeringar och förändrade beteenden.

Forskning visar att dessa omställningar kan stödja varandra, eftersom åtgärder som främjar hållbarhet ofta också ökar systemets resiliens. I praktiken hanteras de dock oftast var för sig, vilket riskerar att skapa ineffektivitet – till exempel genom investeringar i beredskap inom ett system som inte är hållbart. Om politiska satsningar, beslut och investeringar planeras så att de gynnar båda målen samtidigt, kan vi spara både tid och resurser och skapa långsiktigt starkare strukturer.

Här följer några konkreta exempel på utmaningar inom de två stora utmaningarna som behöver hanteras.

Vi är idag starkt beroende av importerade foderväxter (växter som djur äter, inte människor), mineralgödsel och fossil energi – ett beroende som gör oss sårbara. Handel med andra länder är i grunden positiv, eftersom den skapar effektivitet och ger en stabil livsmedelsförsörjning under normala förhållanden. Men i tider av kris, som vid pandemier eller krig, kan handelsflöden snabbt brytas. Länder med stort importberoende blir då särskilt utsatta.
Trots stor potential har vi låg inhemsk produktion av frukt, grönsaker och baljväxter. Genom att öka vår egen produktion skulle vi bli mindre beroende av andra.
Våra matvanor kan och behöver bli mer hälsosamma. Vi möts idag av en matmiljö som uppmuntrar till ohälsosamma och miljömässigt ohållbara matvanor. Idag är hälften av de vuxna svenskarna överviktiga eller lider av fetma och enligt Folkhälsomyndigheten har 16 % av unga tonåringar i Sverige övervikt eller obesitas.
Det finns stor potential att samtidigt både förbättra folkhälsan och minska miljö- och klimatpåverkan genom att äta mer frukt, grönt och baljväxter, mer växtbaserat protein, minska överkonsumtionen och minska matsvinnet. Det är dock inte alltid så lätt för oss konsumenter att navigera för att välja de hälsosamma och miljömässigt bra livsmedlen när vi gör våra inköp. Därför behöver samhället på olika sätt ge incitament samt stödja till enklare och tydligare vägval.
Ett förändrat risklandskap med flera samtidiga störningar (pandemi, extremväder, geopolitik) är en stor utmaning. Därför behöver vi framtidssäkra produktionen för att kunna producera mat även i tider av kris, och när jordbruket och livsmedelsindustrin utsätts för störningar av olika slag. I dagsläget är lantbruket starkt beroende av importerade fossilbaserade mineralgödselmedel och bränslen och även av sojafoder från regioner där risken för avskogning är stor. Vi behöver minska vårt beroende av dessa råvaror.
Biodiversitet: Insatser inom primärproduktionen måste ta hänsyn till odlingslandskapets biologiska mångfald för att uppnå miljömålen och maximera viktiga ekosystemtjänster, såsom pollinering. Idag hotas denna mångfald av ett alltmer förenklat landskap, användningen av bekämpningsmedel och igenväxning av naturbetesmarker. I haven är det främsta hotet mot biologisk mångfald ett ohållbart fiske, vilket påverkar både de fiskade arterna och ekosystemet i stort. Bifångster och destruktiva fiskeredskap bidrar till denna problematik. För att fiskbestånden ska kunna återhämta sig är det därför avgörande att inrätta och stärka skyddade marina områden.
Lönsamhet: Omställningen till ett hållbart livsmedelssystem innebär att vi behöver göra saker på nya sätt. Både produktionsmetoder och konsumtionsmönster måste förändras. För enskilda företagare innebär detta ofta att hantera betydande initiala ekonomiska risker, eftersom nya produktionsmetoder sällan ger omedelbar avkastning. Samtidigt visar forskning att hållbara produktionssätt på längre sikt kan stärka både lönsamhet och ekonomisk trygghet. De öppnar upp för nya affärsmöjligheter och minskar framtida risker, exempelvis sådana som är kopplade till klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald.

Vad betyder konkurrenskraft inom planetens gränser?

Konkurrenskraft inom planetens gränser betonar att företag behöver vara lönsamma samtidigt som de verkar inom de planetära gränserna. Vi menar att det är en felaktig uppfattning att fokusera på konkurrenskraft först och skjuta upp hållbarhetsomställningen, eller tvärtom. Den enda rimliga vägen framåt är att integrera båda delarna. Affärsmodeller som inte stödjer hållbar utveckling är inte långsiktigt livskraftiga, och lösningar som fungerar på kort sikt kan vara skadliga på längre sikt, både ekonomiskt och ekologiskt.

Ett livsmedelssystem som verkar lönsamt men skapar negativa hälsoeffekter och utarmar naturkapitalet, riskerar att leda till stora samhällskostnader när sjukvård och förlorade ekosystemtjänster tas med i beräkningen. Därför behöver vi inkludera dessa dolda kostnader när vi bedömer livsmedelssystemets effektivitet och framgång. Ett alltför snävt perspektiv riskerar att leda oss fel och att vi missar synergier där en förändring kan gynna flera mål samtidigt.

Vad menar forskarna med att vi kan börja redan nu?

Flera av lösningarna redan finns, testade och dokumenterade. Vi behöver inte vänta på nya uppfinningar – det handlar om att skala upp det vi vet fungerar och införa det brett i politiken och praktiken.

Vad händer om vi gör allt detta?

Då kan vi samtidigt minska klimatpåverkan, stärka jordbrukets självständighet, säkra tillgången till mat och skapa ett system som klarar framtidens kriser – alltså en verkligt hållbar livsmedelsberedskap.