By Sarah Säll
I samband med en presentation nyligen, fick en kollega och jag höra att om unga tjejer byter ut kött mot rucola riskerar de järnbrist. Andemeningen var att vi därför inte kan minska köttkonsumtionen för att nå olika miljömål. Kommentaren liknar en som dök upp på DN debatt 2015, då skribenten hävdade att veganer måste äta 18 kilo gurka om dagen för att få i sig tillräckligt många kalorier, men att de då ändå inte får i sig alla nödvändiga näringsämnen. Den här typen av kommentarer fångar väl den polarisering man kan se i dagens livsmedelsdebatt. Det är antingen rucola och gurka, eller kött som ska serveras till middag. Men någonstans däremellan köttet och grönsakerna tappar vi bort den gyllene medelvägen. Det finns helt enkelt många sorters livsmedel att lägga på tallriken.
Den officiella linjen för att öka hållbarheten i det svenska livsmedelssystemet styrs till stor del av livsmedelsstrategin. Livsmedelsstrategin fokuserar på ökad produktion av livsmedel i Sverige, och utöver det vill många se en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel. Gott så. Befolkningen ökar, alla behöver mat, och de flesta vill stötta det svenska lantbruket. Det finns dock ett stort problem med livsmedelsstrategin. Den utgår från bibehållna matvanor.
Dagens livsmedelsstrategi utgår också från att relevanta miljömål ska uppnås. Relevanta miljömål är exempelvis minskad påverkan på klimatet och den biologiska mångfalden, och mål om att vi inte ska ha någon övergödning. Idag äter vi på ett sätt som innebär att vi överskrider miljömålen många gånger om. Ska vi fortsätta äta på samma sätt vi gör nu och samtidigt producera mer av det som äts här, så innebär det en ökad animalieproduktion för att kompensera för det vi idag importerar. Hur det ska kunna uppnås utan att öka den lokala miljöpåverkan berörs varken i officiella dokument eller i den allmänna debatten. Inte heller diskuteras hur man i praktiken ska få svenska hushåll att köpa en större andel svensk mat. Nu när priserna rusar går självförsörjningsgraden på kött ner. Fler väljer istället billigare importerat kött. Inflationstrycket gör att svenska hushåll lägger mindre pengar på frukt och grönt och mer på sötsaker, vilket är negativt från ett folkhälsoperspektiv. Hur trenden ska vändas är långt ifrån självklart. Diskussionen om alternativa vägar och livsmedel hamnar i skymundan när vi fastnar mellan rucola, gurkor, kött och ökad produktion. Livsmedelsstrategin beskriver att konsumenter ska stöttas att göra hållbara val. Men hur det ska gå till och vad som är hållbara val går man inte djupare in på, med det stora undantaget att svenskt är bra.
Svensk mat är bra i relation till mycket annat, vi har kommit en bit på vägen mot ett mer hållbart jordbruk. Samtidigt är vi väldigt sårbara vilket blev tydligt under torkan 2018, ännu tydligare efter Ryssland startade sitt krig mot Ukraina och den efterföljande bristen på insatsvaror, och nu med det höga inflationstryck som råder. Samtiden är oviss, men det är även framtiden. Ett föränderligt klimat och förlust av biologisk mångfald riskerar att hota framtida generationers möjlighet till livsmedelstrygghet. Biologisk mångfald är mer än de ekosystem vi finner på naturbetesmarker, även om just de markerna är vad som diskuteras flitigast i den allmänna debatten. Jag ber om ursäkt för min fräckhet här, men som jag ser det används naturbeteskött ofta som en ursäkt att fortsätta med den höga köttkonsumtionen. I och med att vissa svenska nötkreatur är positiva för den biologiska mångfalden, verkar många tro att allt kött som produceras i Sverige bidrar till ekosystemtjänster. Ingen vill ta bort djuren från naturbetesmarkerna. Men, allt svenskt kött är inte bra för miljön. Med det sagt går jag tillbaka till framtida generationers sårbarhet.
För det är en viktig fråga. Hur kan vi se till att våra barn och barnbarn kan äta sig mätta på en näringsriktig och hälsosam kost, som dessutom till stor del är producerad här? Vi måste prata om vilka livsmedel vi kan och ska producera, för att inte påverka miljön mer än nödvändigt och för att säkerställa att det finns förutsättningar att producera mat till alla även i framtiden.
En nyckelgrupp av livsmedel för framtiden är baljväxter. Bönor, linser och ärtor är centrala, och min förhoppning är att de får mer fokus i den uppdaterade livsmedelsstrategin. Idag nämns de inte. Baljväxter har många fördelar, de binder kväve från luften till jorden vilket minskar behovet av att tillföra näringsämnen, de har låg klimatpåverkan och högt proteininnehåll vilket gör dem till ett bra substitut till animaliska livsmedel. Att blanda in baljväxter i växtföljden är också bra för den biologiska mångfalden. Med en högre andel baljväxter i kosten kan vi även avsätta mark för biologisk mångfald, istället för att öka arealerna av åkermark när befolkningen växer.
Mycket av de baljväxter som produceras idag går till foder, vilket såklart är positivt på många sätt. Men, baljväxter behöver även bli en större del av hushållens konsumtion. Baljväxter för människor är en outnyttjad affärsmöjlighet, men efterfrågan är låg. Det är med andra ord inte helt enkelt att få in mer baljväxter i den svenska produktionen. Svenska konsumenter behöver därför få stöttning i att välja mer protein från växtriket, så att svenska producenter kan producera större volymer växtbaserade proteiner för humankonsumtion. Det behövs en mer nyanserad och kunskapsbaserad debatt om mat som hjälper och påskyndar en nödvändig omställning.
Sverige producerar mer än dubbelt så många kalorier befolkningen behöver, ändå är vi importberoende. Det har mycket att göra med de animalier vi äter, foderproduktionen och markanvändningen. Vi kan minska vår totala miljöpåverkan och vi kan tillhandahålla näringsriktig svenskproducerad mat till vår befolkning om vi verkligen vill. Men det krävs att vi äter lite mindre kött- och mejeriprodukter, mer baljväxter och mer bär, frukt och grönt som går att odla här.
Nu när livsmedelsstrategin ska omarbetas bör vi diskutera produktionsökningar kopplat till förändrad konsumtion, och samtidigt lämna den polariserande debatten där rucola ställs mot kött bakom oss. En hållbar kost på samhällsnivå betyder inte att vi bara ska knapra på rucola och gurka, det betyder istället att den genomsnittlige invånaren behöver byta ut en del animaliska produkter mot växtbaserade, gärna svenskproducerade, livsmedel, ungefär som hur vi åt för några decennier sedan.