By Rakel Alvstad
Livsmedelsberedskap har varit på mångas läppar den senaste tiden. Rysslands invasion av Ukraina, covid-19-pandemin och klimatrelaterade effekter på jordbruket runt om i världen har uppmärksammat strukturella sårbarheter i livsmedelssystemet, med konsekvenser för både svensk och global matförsörjning. Till följd av detta har krav på ökad nationell livsmedelsberedskap uppkommit i Sverige. I den nya lag om livsmedelsberedskap som föreslogs i februari i år ingår även ett lagstadgat kommunalt ansvar att planera och agera för att upprätthålla tillgången till nödvändiga livsmedel (SOU 2024:8). Mot bakgrund av det ökade fokuset på kris och krisförberedelse så har vi i en ny rapport under Mistra Food Futures utforskat hur miljömässig hållbarhet och resiliens hanteras i beredskapsplaneringen för offentliga måltider. Betraktas miljömässig hållbarhet som ett verktyg, ett hot eller helt enkelt som en icke-fråga när beredskapen för kortvariga och långvariga samhällsstörningar ska byggas upp?
Fokuset på skolmåltider i det här sammanhanget är inte en slump. Att använda offentliga måltider som ett verktyg i övergången till ett mer hållbart och resilient livsmedelssystem har tvärtom varit en central rekommendation i en rad forskningspublikationer de senaste åren. Varje dag äter ungefär en tredjedel av befolkningen en offentlig måltid i svenska skolor, sjukhus och äldreboenden. Även om detta bara står för en liten del av den totala livsmedelskonsumtionen i Sverige så utgör offentliga måltider en potentiellt kraftfull hävstångspunkt för att påverka både produktion och konsumtion i en mer hälsosam och hållbar riktning. På produktionssidan kan offentlig upphandling skapa en stabil efterfrågan på mer hållbart producerade livsmedel och därigenom driva en förändring mot ett mer hållbart jordbruk. Genom att handla från lokal och småskalig produktion kan offentliga livsmedelsinköp också fungera som ett verktyg för att öka självförsörjningen av livsmedel och diversifiera produktionen, vilket stöder resiliens och utveckling av lokala livsmedelssystem.
Våra resultat, som bygger på en nationell enkätstudie samt uppföljande intervjuer med kostchefer och upphandlare runt om i landet, visar att ökad beredskap just nu står överst på agendan i många kommuner. Samtidigt lyfts vikten av att använda de offentliga måltiderna som ett verktyg för att påverka livsmedelsproduktionen i en gynnsam riktning, för både långsiktig motståndskraft och beredskap, lokal hållbar utveckling och miljö. Även om den största tonvikten ännu tycks vara på att organisera en krisledning och att snabbt få plats kortsiktiga insatser för att öka beredskapen, ger intervjuerna med kostchefer och livsmedelsupphandlare runt om i landet ett antal exempel på hur förbättrad livsmedelsberedskap kan uppnås samtidigt som livsmedelssystemets negativa inverkan på klimat och miljö kan minskas. Tydligast är trenden mot en lokalisering av livsmedelssystemet – som kan, men inte måste, föra med sig hållbarhetsfördelar.
I flera av intervjuerna framgår det att måltidsenheten försöker minska beroendet av de stora livsmedelsgrossisterna för att istället upphandla så mycket som möjligt lokalt – där man ser att det finns möjlighet att vara med och påverka produktionen och den lokala utvecklingen i kommunen. Dessutom upplever alla de intervjuade kommunerna att de får en tryggare livsmedelsförsörjning ju större mångfald av småskaliga producenter de har i närområdet. Vi ser också att kraven på krisberedskap och motståndskraft har gjort att flera kommuner sneglar på nya sätt att upphandla och skriva kontrakt med leverantörer, i första hand för att möjliggöra mer långsiktighet och stabilitet i relationen med lokala aktörer. Genom att dela risker med producenter och aktivt arbeta för att stötta hållbarhetsinstatser genom dialog och kapacitetsbyggande, formar kommuner i vissa fall medvetet det lokala produktionslandskapet på ett sätt som kan gynna miljön och livsmedelsberedskapen i närområdet och i landet.
Samtidigt är det värt att nämna att kommuner runt om i landet befinner sig i mycket olika stadier i sin beredskapsplanering och att miljöambitionerna varierar kraftigt. En tydlig nationell strategi som behandlar livsmedelsberedskap och en hållbarhetsomställning av livsmedelssystem som sammanlänkade policyområden vore därför gynnsam för att utnyttja synergier och undvika motsättningar.
Om du vill läsa mer om hur kriser och uppmaningar till beredskap påverkar kommunernas arbete med hållbara skolmåltider så kommer hela rapporten att publiceras här på hemsidan under våren.