Vem tar ansvar för att helhetsproblem åtgärdas?

Att samhället måste bli mer hållbart är det få som nu ifrågasätter, inte heller att vi måste förändra hur vi producerar, konsumerar, organiserar och tryggar försörjningen av mat. Mistra Food Futures arbetar varje dag för detta. Visionen motiverar oss; att bygga en vetenskapligt grundad plattform för att göra det svenska livsmedelssystemet resilient och hållbart i alla tre dimensioner – miljömässigt, ekonomiskt, socialt – och för att det ska leverera hälsosam mat. I detta sammanhang behöver vi också ställa oss frågan om vem som tar ansvar när hållbarhetsproblem visar sig.

Forskningen har tagit fram olika hållbarhetsindikatorer för att mäta, jämföra, följa och utvärdera ett företags, en organisations eller ett systems hållbarhetsprestanda – hur ser nuläget ut, vad händer om en ny produktionsmetod införs, hur står verksamheten sig i jämförelse med andra och över tid? När indikatorerna signalerar att det finns problem behöver de analyseras och förstås för att kunna användas som verktyg för att driva utveckling och omställning. Men vem tar ansvar för att äga och lösa problemen?

En del av ekonomisk teoribildning utgår från begreppet ”externa effekter”. Utgångpunkten är att en affärsuppgörelse mellan producent och konsument kan påverka en tredje part, men att det även om det är känt, sannolikt bara är styrmedel som inverkar på producentens eller konsumentens beslut eller handlingar. Teoribildningen om externa effekter utgår alltså från att samhället inte kan räkna med att aktörer tar ansvar för åtgärder utan styrmedel, och kan behöva använda dessa som incitament. Exempelvis som i att beskatta en verksamhets utsläpp för att det ska leda till att utsläppen minskar eller upphör helt.

Samtidigt är hållbarhetsfrågor sammanlänkade och invecklade i varandra genom komplicerade informationsvägar, målkonflikter, maktbalanser och globala förhållanden, och saknar ofta feedback-system till enskilda personer. Just det här lyfter författarna Harring & Krockow i en ny intressant artikel där de problematiserar kring styrmedel kopplade till klimatpåverkan och antibiotikaanvändning. Två områden med tydlig koppling till livsmedelssystemet, och att lära av.

Det är svårt att föreställa sig en omställning där livsmedelsystemets aktörer inte har uppfattningen att hållbarhetsfrågorna är deras ansvar också när det inte finns styrmedel som trycker på. Sociala normer är viktiga för hur vi agerar. Därför är det hoppfullt att se att många nu också tar initiativ för att förbättra hållbarheten och bidra till positiva självförstärkande cirklar där förändringarna accelererar och sociala tipping-points kan skapas.

Frågan om ansvar och var beslutsfattare, företagare och individer anser att ansvaret hör hemma går inte att komma runt – är det konsumentens ansvar att göra hållbara matval, eller företagets ansvar att producera och erbjuda hållbart framställda produkter? Hur ska samhällets beslutsfattare ansvara för att lagar och regler säkerställer hållbarhet i livsmedelssystemet? Och vems ansvar är det att helheten – som består av summan av alla delarna – blir hållbar?

I Mistra Food Futures kommer vi därför att undersöka hur olika aktörer i livsmedelssystemet tillskriver sig själva och andra ansvar för att hantera systemets hållbarhetsproblem. En sådan kartläggning är också början på att förstå vem som tar ansvar och agerar och vem borde ta ansvar och agera för att åtgärder och förändring blir till när hållbarhetsindikatorerna signalerar att omställningen går i fel riktning.

Av: Helena Hansson, SLU